I alla fall, vilken dag. Började underbart, sedan fick vi vända om för att gå mer inomskärs (Anna blev sjösjuk). Känslan av ett nytt Titanic infann sig ett flertal gånger när vi strök så nära klipporna att man kunde ta på dem, samtidigt som andra båtar (givetvis större och snabbare än vår båt) tror att autobahn flyttat ut på sjön. Och ska tränga sig före när det är som smalast. Efter att tillslut kommit ut på öppet vatten så hände det - det som jag har skräck för. Jättevågor som sköljde över båten, över sittbrunnen. Kräningsmätaren var i bott hela tiden. När vi väl gled in i hamn på Kärringön fanns bara en tanke i mitt huvud. Spelar ingen roll hur fullt det är - jag ska ha en plats. Efter mycket trix och bön om "nödhamn" på grund av kräkande son hamnade vi som tredje båt. Micke valde att segla vidare för att komma hit i morgon igen.
Puh - nu ska vi utforska ön, äta mat och mysa. Lyckliga över att vi inte snodde runt eller fick ge oss ut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar