Den starkaste jag vet

Min pappa är den starkaste jag vet. Han har alltid varit fysiskt stark, men i flera år nu har han visat en mental styrka som överträffar allt annat jag sett. Så sjuk som han varit i samband med hjärtoperationen och efter det, drabbad av hjärtsvikt och lungödem. 

Inatt var det nära att han gick bort, att han togs ifrån oss. Men som den kämpe han är ger han sig inte... Och som vanligt tröstar han, skojar... Fast han är så dålig. 

När vi lämnade IVA idag var läget stabilt, men det blev kritiskt igen på eftermiddagen efter att han kommit till hjärtintensiven. Med medicinering fick man kontroll på situationen och för tillfället är det stabilt. Nu hoppas jag på en lugn natt och bättre besked imorgon. 

Att han får sova, vila, samla krafter. 

Älskade pappa, du är den starkaste jag vet. 

Stabilt

Så var jag hemma igen. Pappa är bättre och kommer flyttas till hjärtintensiven under eftermiddagen. 

Nu ska jag försöka samla mig och åka på fotbollscup...

Tack alla för er omtanke! Det värmer! 

Väntar på besked

Sitter i ett anhörigrum och väntar på ronden. Vi får ju bara vara två stycken inne hos pappa samtidigt...

Flisan har lyckats somna, men själv sitter jag här och är orolig. 

Pappa ser dock piggare ut och fortsätter det så här får han komma till en avdelning. 

Du måste komma hit nu!!!

När man vaknar mitt i natten av att telefonen ringer, då vet man på en gång att något hänt. Speciellt när brorsan med gråt i rösten säger att du måste komma hit nu...

Sitter på IVA i Karlstad sedan flera timmar tillbaka, håller pappa i handen och ber om att han ska bli bättre. Han är envis som attan, min älskade pappa, så det blir nog bra. 

Inte många själar

Idag är det Länstrafiken som kör mig in till Örebro. Inte många som har samma idé som jag... Eller kan det vara så att det är många som fortfarande har semester? 

Idag blir det halvdag på jobbet, får ta igen eftermiddagen ikväll. Ska hinna shoppa med kidsen och min mamma inne på Marieberg och hinna hem till Fabians fotbollsmatch. Gäller att ha ett högt tempo...

Snart...

Snart... Gud sä jag längtar till Cypern. Speciellt dagar som dessa, när regnet vräker ner och det känns som höst ute. 

Flisans tågresa till Eslöv är bokad och klar, precis som förra året kommer hon flyga ut med Lisa och hennes familj. I år är det inte för att överraska Kenneth, utan för att våra stora kids - Flisan, Andreas och Mange ska dela rum. Men, vi flyger ut samtidigt från Arlanda så om vi har tur ses vi redan på flygplatsen på Cypern. 

Ska bli så kul att få tillbringa en hel vecka med familjen Ekberg/Larsson i värmen. 

Aldrig mer lycklig...

Sitter här på kvällen och funderar, tänker, minns tillbaka. Minns hur det var att vara ung och olycklig, arg och besviken. Hur det kändes när ett förhållande tog slut… Känslan av att mina föräldrar inte förstod något, att deras kommentarer om att du kommer över det, det finns fler, du är så ung osv fick mig att tro att de absolut inte fattar något.

Jag kommer aldrig bli lycklig igen. Herregud, jag minns tanken så tydligt. Jag minns att det kändes som om man fått hjärtat utslitet ur bröstkorgen. Vilken enorm tanke - jag kommer aldrig bli lycklig igen. Det är ju en helt vansinnig tanke men jag trodde på den till hundra procent.

Idag minns jag allt det där med ett vuxet filter över mina ögon. Jag minns hur man tänkte, kände...jag kan le åt det och tänka jösses vad melodramatiskt allting var. Jag minns mina ungdomsförälskelser med värme, till och med de smärtsamma. Hade jag kunnat resa i tiden och berättat för den där unga romantikern med krossat hjärta att allt kommer ordna sig och att hennes problem är futtiga jämfört med vad som kommer i framtiden så hade hon säkert bara fnyst och bett mig dra något gammalt över sig. Smärtan som var så verklig då känns så futtig idag. Idag när man varit med om så mycket, rest ensam i främmande länder, sett verklig smärta, känt sorg efter släktingars bortfall och man har hittat äkta kärlek som totalt förändrat ens liv i form av min man. Saker man upplevde då känns så overkliga nu, minns så tydligt hur stort allting kändes, att jag verkligen trodde på riktigt att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Men det  blev jag...

Saknad...

Trodde aldrig att det skulle bli så tomt utan Parre....