Hemma igen (Home again)

Har haft en underbar dag på sjön, trots motvind och till slut ingen vind alls! Strålande sol hela dagen. Barnen satt och läste hela vägen hem. Vi hade räknat med att det skulle ta ca 12 timmar, men det tog oss bara 9 timmar. Alla segel uppe och motorn igång när vi hade direkt motvind gjorde att vi låg på ca 6,5 knop.
Samtidigt som jag kände en enorm glädje när vi kom in i Kristinehamns inlopp, kändes det sorgligt! En underbar semester var över! Jag hade lätt kunnat stanna ute fem veckor till, det hade hela familjen! Vi verkligen älskar det här livet, trots kuling, motorhaveri osv. Det var också tråkigt att vi inte hade med oss Micke, Max och William hem! Att vi alla inte kom tillbaka samtidigt! Max blev hämtad av Sofie (hans mamma) i Mariestad, och Micke och William kommer segla hem båten själva, i morgon eller på söndag.
När vi kom till bryggan stod Ingela och Cissi där för att hälsa oss välkomna hem! (De hade hämtat min bil i Karlskoga, snälla som de var) Så fort båten var förtöjd och motorn avstängd började killarna bada - de tyckte det var såå varmt....
När vi skulle packa ur båten så insåg vi att vi har haft alldeles för mycket kläder med oss! Speciellt jag och Flisan... Ännu en sak att skriva upp på inköpslistan - fem sjösäckar! En till oss var, och det som inte får plats det får inte följa med!
På vägen hem stannade vi och kollade på Oscar, barnens kusin, som spelade match i Karlskoga. Kändes väldigt skönt att få se mina kära igen. Och Flisan! Hon var också där! Gissa om hon blev överöst med pussar och kramar!
Efter ett långt varmt bad ska jag nu krypa ner i min säng. I morgon ska vi in till båten igen, städa ur den osv.
Eftersom den här bloggen bara handlar om oss när vi är på båten kommer inläggen att komma mer sällan, men jag hoppas verkligen att ni som följt våra äventyr under sommaren kommer fortsätta följa oss framöver och kommande äventyr!

Have had a wonderful day on Vänern, despite headwinds and finally no wind at all! Sun all day. The children sat and read all the way home. We had anticipated that it would take about 12 hours, but it took us only nine hours. With all the sails up and engine running when we had direct headwind we did at about 6.5 knots.
I felt so happy when we came to Kristinehamn, but at the same time it felt so sad! A wonderful holiday was over! I was easily able to stay out for another five weeks, the whole family could! We really love this life, despite the gale, engine failure and so on. It was also sad that we did not have Micke, Max and William with us home! That we all did not come back at the same time! Max was picked up by Sofie (his mother) in Mariestad, and Micke and William will sail home Mickes boat by them self, in the morning or on Sunday.
When we got to the our bridge Ingela and Cissi was there to greet us home! (They had picked up my car in Karlskoga, nice as they were) As soon as the boat was moored and the engine turned off, the guys jumped into the water - they thought it was sooo warm....
When we took out all of our things from the boat we realized that we had way too much clothes with us! Especially me and Flisan ... One more thing to write up the list of things we need to by - five SEA BAGS! One for each of us, and if it doesn´t fit in there, it´s not coming with us!
On the way home we stopped and watched Oscar, the children's cousin, who played a soccer game in Karlskoga. It felt really nice to see my beloved again. And Flisan! She was also there! Guess if she was showered with kisses and hugs!
After a long hot bath, I will now crawl into my bed. Tomorrow we will go to the boat again, clean out etc..
Since this blog is all about us when we're on the boat the posts will come less often, but I really hope that you who have followed our adventures over the summer will continue to follow us in the future and the next adventure!

Resrutt (Route)

Visa Mot Danmark på en större karta

Mot Kristinehamn (Towards Kristinehamn)

Då har vi kastat loss och är på väg mot Kristinehamn. Kommer ha en 12 timmars segling framför oss. Barnen fick välja och de ville både följa med Micke till Mariestad och segla hem. Tillslut var det hem som vann. Med järnseglet igång (motorn) och vinden rakt emot oss tar vi oss hemåt! Ingela, Jon och Jörgen - ser fram emot en välkomstkommitté på bryggan!

We have left the harbor and are on our way to Kristinehamn. Will have a 12 hour sailing ahead of us. The children choosed and they wanted go with Micke to Mariestad And also sail home. Finally, it was home that won. With iron sail started (the engine) and the wind straight ahead of us we are on our way! Ingela, Jon and Jörgen - looking forward to a welcoming committee on the bridge!

I väntans tider (Waiting times)

Vi är kvar i Spiken, efter gårdagen kände vi inte för att ge oss ut i liknande väder en dag till. När vinden inte mojnat vid tolv beslöt vi oss för att ligga kvar, vänta in Micke som tillslut kunde lämna Dalbergså (vid andra försöket kunde han ta sig ut). Dagen spenderades med minigolf (som Fabian vann till allas glädje, han är en dålig förlorare som gärna kastar klubban omkring sig om han förlorar) och en tur in till Lidköping med buss. Fabian såg fram emot att få åka med någonting med hjul för en gång skull!!! Återigen, så lite som krävs.
Strax innan Micke kom till Spiken fick vi vara med om två glidare på två 42 fots motorbåtar ta upp en halv brygga. Av någon anledning kunde inte de lägga till som alla andra, utan de lade sig långsides. Sedan hade vi en tysk på en 44 fots segelbåt, med bogpropeller, som inte kunde lägga till på en gigantisk plats utan han beslutade att klämma in sig mellan oss och en annan båt, så hela raden med båtar knuffades åt sidorna. Ska bli spännande och se hur vi bäst tar oss ut imorgon... För i morgon satsar vi på att komma till Kristinehamn eller i närheten i alla fall!

We are still in Spiken, after yesterday, we didn´t want to go out in similar wether again. When the wind did not decline at around noon we decided to stay, wait for Micke that finally could leave Dalbergså (at the second attempt, he could get out). The day was spent with playing mini golf (as Fabian won to everyone's delight, he is a sore loser who likes throwing the stick around if he loses) and a trip in to Lidköping by bus. Fabian looked forward to ride anything with wheels for once! Again, as little as required to make them happy!
Just before Micke came to Spiken, we got to experience two "brats" at two 42 foot powerboats take up half a bridge. For some reason, they could not dock like everyone else, they had to lay themselves alongside. Then we had a German at a 44 foot sailboat, with bow thruster, which could not dock on a gigantic spot, he had to squeeze in between us and another boat, so the full line of boats were pushed to the sides. Will be interesting to see how we best cast off tomorrow ...
For tomorrow, we aim to get to Kristinehamn or near anyway!

Krävs inte mycket (Does not take much)

Tänk, efter att ha varit utan tv, playstation och datorspel i över en månad så krävs det inte mycket för att roa våra grabbar, eller rättare sagt Fabian!
När vi grillade en kväll hade vi ställt fram en gammal hederlig myggspiral för att försöka jaga bort en massa mygg. Fabian blir då alldeles överlycklig när jag förklarar hur den fungerar, det är ju jättespännande, enligt honom, att stå där och kolla när den sakta brinner runt runt ända tills den kommit till mitten och är slut.
Tror han stod så i en timme innan han gav upp....

Imagine, after having been without a tv, playstation and computer games for over a month, it takes little to entertain our guys, or rather, Fabian!
When we grilled one night, we had put out a good old fashioned mosquito coil in an attempt to chase away a lot of mosquitoes. Fabian becomes very happy when I explain how it works, and according to him, it is so exciting to stand there and watch as it slowly burn around and around until it reached the middle and the end.
He stood there for about an hour before he gave up ....

Aldrig mer eller... (Never again or...)

Flera gånger under dagens seglats från Dalbergså till Spiken har jag tänkt "Varför gör jag det här, det är mycket tryggare på en campingplats". Innan vi stack i morse kollade vi vad det skulle bli för väder och det skulle blåsa som mest 8 m/s. Micke var redan på väg från Vänersborg. Efter att ha seglat i ett par timmar med vågor som var ca 1,5-2 m höga meddelade Micke att de går in i hamn, den vi nyss lämnat. Vi valde att gå vidare eftersom det var lika långt dit som tillbaka, och prognosen sa nu ca 10 m/s vid Naven. Men vad vi blev lurade! Vågorna blev större, men vinden höll sig på en bra nivå. Inombords var jag skiträdd, men det kunde jag inte visa barnen som satt ihopkrupna i sittbrunnen och letade efter tecken på att nu är det farligt. Började leka att vi var på ett tivoli med världens största Flumride. Allt för att de skulle bli lugna. När de stora vågorna kom och kastade omkring oss som en vante var det bara att skicka upp ena armen (den andra höll jag fast oss med) och skrika precis som vi gör när vi åker karusell. Bara det att vi fick vågor på ca tre meter, då var det INTE roligt! Det var ca 30 min före Navet. Det var en rejäl utmaning att leta efter grundprickar och farledsmärken. Samtidigt som vågorna slog mot klipporna! Precis vid Navet hör vi en smäll, det var jollen som slet sig. Fästet på jollen gick sönder! Tänk att det kan låta så mycket! Vi beslöt snabbt att låta jollen försvinna (den hade redan drivit 10 m), ville inte riskera att åka in i klipporna. Tänkte på hur snabbt en människa skulle försvinna om den åkte i, kände mig alldeles iskall inombords - nu ville jag verkligen in i kanalen. In i trygghet!
Efter en stunds letande hittade vi det vi sökte efter och vi kunde ta oss in i kanalen, just då blåste det ca 16 m/s och vågorna som kom var tre meter höga. Så liten har jag aldrig känt mig. Nu ligger vi tryggt förtöjda vid Spiken och efter att ha belönat barnen med glass före maten och godis i stora lass till kvällen somnade vi allihopa.
Havet släng dig i väggen, Vänern är tusen gånger värre!

Several times during todays sail from Dalbergså to Spiken, I thought "Why am I doing this, it is much safer at a campsite." Before we left this morning we checked what it would be for weather and it would blow most 8 m / s. Micke was already on its way from Vänersborg. After  a couple of hours with waves that were 1.5-2 m high Micke informed us that he goes into port, the one we just left. We decided to go ahead because it was just as far to go back to continue to Navet, and the forecast said now about 10 m / s. But that was a big wetherlie! The waves got bigger, but the wind remained at a good level. Inboard, I was scared shitless, but I could not show the kids that sat in the cockpit, looking for signs that it is now dangerous. Started playing that we were at an amusement park with the world's largest waterslide. All so that they would feel safe. When the big waves came and threw around us like a glove, I lifted one arm  (the other one I used to hold on to the boat) and scream just as we do when we go on a ride. When we got waves of about three meters, then it was NOT fun! It was about 30 minutes until Navet. It was a real challenge to look after groundmarks and fairway marks. While the waves beating against the rocks! Just at Naven we hear a bang, it was the dinghy. The bracket on the dinghy broke! Couldn't believe that it may sound so much! We decided quickly to let the dinghy disappear (it had already driven 10 meters), did not want to risk going into the rocks. Thought about how quickly a person could disappear if it went in, felt very cold inside - now I really wanted to enter the canal. Into safety! After a while of searching we found what we were looking for and we were able to get into the canal, just when it was blowing about 16 m / s and the waves that came was three meters high. I have never felt smaller. Now we are safely moored at Spiken and after rewarding the kids with ice cream before dinner and candy in big loads for the evening we went to sleep everyone. Ocean is nothing compares to the lake Vänern, it is a thousand times worse!

Så nervös (So nervous)

Efter fyra timmars härlig segling nådde vi inloppet till Dalbergså. Gud vad nervös jag var när vi skulle segla in. Så smalt! Såg inte ens inloppet först, bara en bergvägg! Och vår plotter tyckte helt plötsligt att vi var uppe på land och seglade, innan den visade rätt igen. Snabbt beslutade vi att skita i plottern och följa prickar och hålla oss mitt i ån. Det var riktigt nervöst! Men vi kom fram, lade till och skålade i ett glas vin! Efter en stund kom det en segelbåt, frågade om de behövde hjälp med att lägga till. Ett nästan hånfullt skratt tillsammans med ett nej tack, lilla du, var det jag fick till svars. En minut senare hör jag hur han kör rakt in i stor sten! Han hade kört på fel sida av pricken! Dalbergså är jättemysigt och de som jobbar här är supertrevliga! Finns absolut inget att göra här, men vad gör det! Nu är det dags för filmmys och i morgon siktar vi på Spiken.

After four hours of glorious sailing, we reached the entrance to Dalbergså. God, how nervous I was when we would sail in. So narrow! Did not see the entrance first, just a rock wall! And our plotter suddenly thought that we were up on land and sailing, before it showed the right position again. Quickly we decided to ignore the plotter and follow the marks and keep us in the middle of the stream. That was really nervous! But we got there, docked, and had a glass of Winehouse to celebrate with! After a while another sailboat comes in, and I asked if they needed help to dock. An almost mocking laughter along with a no thank you, little you, was what I got in reply. A minute later I hear him run straight into a big rock! He had been navigating on the wrong side of the mark!! Dalbergså is a very cozy place and the people who work here are super nice! There is absolutely nothing to do here, but who cares! Now it's time for a movie and tomorrow we are going to Spiken.

På egna ben (On our own feet)

Så har vi lämnat Vänersborg, ensamma! Ytterligare ett nytt sorgligt avsked. Det var inte alls roligt att behöva lämna dem, men vi måste börja resan hemåt. Busiga har vi varit också och olovligt använt vår VHF för att anropa tågbron i Vänersborg!
Dagens mål är Dalbergså.

So we left Vänersborg, alone! Another new sad farewell. It was not fun having to leave my brother but we must begin the journey home. We had to use the VHF today, even if we're not allowed to, to call up the trainbridge in Vänersborg! Today's goal is Dalbergså.

Åka eller inte (Stay or go)

Jisses vad kallt vi hade i natt. Igår skojade vi om att det var höstväder och natt var det verkligen en riktigt kall höstnatt. För första gången på länge fick vi lov att ha värmaren på. Dagen har vi tillbringat på Vattenpalatset och nu sitter vi och funderar på om vi ska segla vidare eller inte. Mickes grabbar har satt sig på tvären och vill inte lämna Vänersborg.

What a cold night we had last night. Yesterday we joked about that it was like autumn weather, and last night it really was a cool autumn night. For the first time in weeks we had to have the heater on. Today we have been to the Water Palace, and now we sit and think about whether we should leave or not. Mickes boys doesn't want to leave Vänersborg.

Tack mamma/farmormor (Thank you mom/grandma)

Det blev en lyxig avslutning på en ledsam dag. Min älskade mamma ringde och frågade hur det var med oss och så, sedan sa hon att jag skulle ta med s
alla på restaurang på kvällen, att hon bjuder oss. Väldigt sköna ord när man är lite småtrött och inte alls sugen på att laga mat. Fabian passade på att klä upp sig, tog även fram kläder till mig. Han tyckte jag skull klä upp mig jag med. På restaurangen var det en jättesöt servitris, alla killarna blev förtjusta i henne. Mot slutet av middagen började Fabian, Theo och Max att spana efter henne, smyga i fatt henne för att be om hennes telefonnummer. Tillslut kommer hon fram och frågar vad se vill och givetvis bryter de ihop. Slutar med att hon kommer med en skål klubbor... Vi sa att hon har fått lite beundrare som vill ha hennes nummer, och då säger Fabian och Max att det är Micke som vill ha det... Lätt röda om kinderna lämnade killarna restaurangen...
Efter middagen gick vi tillbaka till båtarna, det första Fabian gör är att ta Flisans nalle, sätta sig och krama maststöttan och gråta floder.
Fy vad vi saknar Flisan!

We had a luxurious ending to a sad day. My beloved mother called and asked how it was with us and so, and then she said that I would take everyone to a restaurant and that she is paying for it. Nice words when one is a bit tired and not at all eager to cook. Fabian took the opportunity to dress up, he also took out à dress for me too. At the restaurant, it was a pretty waitress, all the guys were fond of her. Towards the end of the dinner Fabian, Theo and Max started to follow her, the reason - they wanted her phonenumber. Eventually she comes back and asks what they want, and of course they freak out. It enda with her bringing them a bowl of lollipops ... We said she got some fans who want her number, and then Fabian and Max says it is Micke who wants the number... A little embarrassed the guys the restaurant ... After dinner we went back to the boats, the first thing Fabian does is take Flisans teddybear, sit down and squeeze the mast support and cry rivers. Oh, how we missFlisan!

Men vad i... (What the...)

Vid halv fyra kom vi fram till Vänersborg. När vi sitter i Mickes båt ser vi en motorbåt komma in i hamnen, den körde säkert 5 knop! Precis när jag säger att hoppas han kör in i bryggan - då gör han det! TRE gånger!!! När han väl får stopp på båge rusar han upp på däck och skäller på sin tjej. Han tyckte väl att hon skulle hoppa iland, förtöja och ta emot båten på en sekund. Lite senare kommer Fabian och ser alldeles förskräckt ut!
"Mamma, det ligger en bajsklutt och en kackerlacka i akterruffen. Vad har Flisan gjort där nere, har hon inte orkat gå på toa?" Rädd för vad vi ska hitta där inne, inte för att jag tror att hon skulle lagt en klutt där hon sover men i alla fall, så skickar jag Kenneth att kolla läget. Efter en stund kommer han tillbaka och medelar att bajsklutten var tacofärs från gårdagens middag och kackerlackan var en stor nattfjäril.
Skönt att det inte var värre än så!

At half past three we arrived at Vänersborg. As we sit in Mickes boat we see a motorboat coming into the harbor, driving about of 5 knots! Just when I say that I hope he drives into the bridge - he does it! THREE times! When he finally stops the boat he rushed up on deck and yelled at his girlfriend. He probably thought she would jump ashore, tie up and receive the boat in one second. A little later, Fabian comes over, looking quite terrified! "Mom, there's poop and a cockroach in the aft cabin. What has Flisan done down there, couldn't she go to the bathroom?" Afraid of what we will find in there, not because I think she would poop where she sleeps, but anyway, I'm sending Kenneth to check the situation. After a while he comes back and tells us that the poop was taco mince from yesterday's dinner and the cockroach was a big moth. Thank good it was not worse than that!

Sorglig dag (This is a sad day)

Vaknade av att solen sken in i båten, tänkte att det här kommer bli en underbar dag! Men sedan kom jag på att det är ju idag som Flisan ska få åka hem! I ett svagt ögonblick hade jag lovat henne innan vi stack iväg att när vi kommer tillbaka till Vänern igen så kan hon få mönstra av. Det var mest för jag trodde att hon skulle vara sur i fem veckor, men nu har vi ju haft det toppen. Hon har tyckt det har varit roligt, vi har haft så mysigt och veckorna har gått så fort. Trodde inte hon skulle vilja åka hem tidigare. Samtidigt så förstår jag henne, fyra veckor utan kompisar!
11.55 gick hennes tåg och det var skitjobbigt att säga hejdå till henne. Killarna ville inte släppa henne, Fabian försökte smita med henne in på tåget. Vi som vågar visa känslor öppet grät floder! Det vill säga jag, Theo och Fabiandå. Fabian, Theo och Max kunde bara prata om att den del av deras hjärta försvann! Så sorgligt! Man kan undra hur mycket jag kommer att gråta den dagen hon ska flytta hemifrån, om jag gråter så mycket bara av att vara utan henne i ca en vecka...
När vi kom tillbaka till båten var det alldeles tomt utan henne. Akterruffen stängde vi igen, vill inte ens titta ner där! Theo och Fabian visste inte riktigt vad de skulle göra när inte Flisan är där och leker med dem.
Vi har i alla fall kastat loss, tagit sista slussen och är på väg mot Vänersborg. Kan bara hoppas att det känns lättare om en stund, för oss alla!

To day I woke up to the sun shining into the boat, thinking that this will be a wonderful day! But then I realized that it's today that Flisan goes home! In a weak moment, I had promised her that when we comes back to Vänern again she can sign off. It was mostly because I thought she would be angry in five weeks, but we have had the best of times and the weeks have gone by so fast. I didn´t think she wanted to go home earlier. But I understand her, four weeks without friends!
11:55 her train left and it was so hard to say goodbye to her. The guys would not let her go, Fabian tried to sneak into the train with her. We who dare to show feelings openly cried! That is, I, Theo and Fabian. Fabian, Theo and Max could only talk about that part of their heart left them! So sad! One may wonder how much I'll cry the day she will leave home for good, if I cry so much just by being without her for about a week ...
When we got back to the boat, it was quite empty without her. Aft cabin we closed, would not even look down there. So empty without her there! Theo and Fabian did not really know what to do when not Flisan wasn´t there to plays with them.
Anyway, we have cast off, done the last challen lock and are on our way towards Vänersborg. Can only hope it feels better after a while, for all of us!

Framme i Trollhättan (In Trollhättan)

Efter en dag med slussning och lek på båten (Flisan praktiserade som doktor, killarna fick vara patienter. Kan säga att blod uppstod när hon med en konservöppnare skulle operera Fabian) kom vi äntligen fram till Trollhättan. Har flera gånger under dagen kommit på mig själv att göra precis som min mamma gjorde när jag växte upp. Varje gång jag gått förbi motorn har jag klappat på den och tackat för att den fungerar. Precis så gjorde min mamma med vår oljepanna vi hade i huset jag växte upp i. Tänk vad man kan ta efter...
Ett litet missöde hade vi i andra slussen, Kenneth styrde in mot slussväggen alldeles för snävt så vi skrapade i peke och styrbords lanterna. Men det gick bra, inget gick sönder! Senare på kvällen när vi alla satt i vår båt och käkade tacos sa jag att det var allas fel, men då kom Fabian på att det är ju Jörgens fel. Det var ju det vi kom fram till ute på Trinne. Flisan påminner Max, Theo och Fabian efter en stund att de hade ju gett Jörgen semester, så allt osm händer på vår semester är deras fel! Men jag står fast vid att det inte är någons fel.

After a day at the channel and playing on the boat (Flisan practiced as a doctor, the guys got to be patients. Can say that the blood occurred when she was operating Fabian with a can opener. But they had fun!) we finally arrived in Trollhättan. Repeatedly during the day I found myself to do exactly as my mother did when I was growing up. Every time I walked past the engine, I gave it a pat on it and thanked it for working. Just so did my mom with our oil furnace we had in the house I grew up in.
We hade a little mishap in the second lock (or is it sluice), Kenneth ran into the lock wall too tight so we scraped the starboard navigation light. But it went well, nothing got broken! Later that evening when we all sat in our boat and ate tacos, I said that it was everyone's fault, but then Fabian remembered that it's Jörgen's fault. It was what we decided when we were a Trinne (an island in Vänern); after Jörgen made all of us bump into a ground on the way to the island. Flisan reminds Max, Theo and Fabian after a while that they had given Jörgen holiday, so all that happens on our holiday is their fault! But I still say that it is not anyone's fault.

Första slussen (First channel lock)

Med en knut av oro i magen närmade vi oss första slussen. Hade precis varit på toa men det kändes som om jag skulle behöva gå på toa igen, så nervös var jag. En kort genomgång av vem som gör vad, och sedan var det dags. Åhmans allra första egna slussning. Inte "ta rygg" på någon annan båt utan verkligen slussa.
Kenneth, Flisan och Theo tog fören och jag aktern. Och vad bra det gick! Riktiga proffs om jag får säga det själv. Väl ute ur slussen var det high five och beröm till alla! Nu seglar vi mot nästa sluss, fulla av självförtroende!

With a knot of anxiety in my stomach we approached the first channel lock. Had just been to the bathroom but it felt as if I would have to go to the bathroom again, so nervous was I. A brief review of who does what, and then it was time. Åhmans very first own channel locks. Not "hang on" on another boat, but really doing it . Kenneth, Flisan and Theo took the bow and I took the stern. And we were so good at it! Real pros, if I may say so myself. Once out of the lock we high fived each other and gave plenty of positive fred back to each other. Now the sail is up and we are on the way to the next channel lock, full of confidence!

På väg (On the way)

Så har vi lämnat Göteborg och börjat resan hem. Jag är väldigt glad att jag köpte seglarställ när vi var i Varberg. Kan säga att det behövs! Regnet vräker ner!
Nu har vi några broöppningar, slussningar osv innan vi är i Vänersborg. Hur långt vi kommer idag? Ingen aning! Det är motström så det lär ta tid. Motorn håller än, men minsta lilla ljud eller lukt får mig att hoppa högt! Klappar om motorn och ber den snällt att ta oss hela vägen hem!

We have now left Gothenburg and started the journey home. I'm very glad I bought sailing gear when we were in Varberg. Can say that it is needed! The rain pours down! Now we have some bridge opening, gating, etc. before we are in Vänersborg. How far we will go today? No idea! It is counter-current so it will take time. The engine still holds, but every little sound or smell makes me jump high! Pats on the engine and ask it nicely to take us all the way home!