Sugs ner, ser inget

Så hände det som bara inte får hända. Men som händer alla någon gång på sjön. Nej, vi gick inte på grund! 

Jag föll överbord!!! Fullt påklädd, inte en droppe alkohol i mig! Hur gick det till då? 

Jo, när vi väl var framme vid Långön var det fullt så vi fick lägga oss bakom två båtar (hade vi inte haft en köl som är 160 cm hade kommit ända in till bryggan). Efter all förtöjning packade vi en matkorg och skulle gå upp till de andra. Så långt kom ju inte jag då...

När jag skulle hoppa i land från båten bredvid oss gick allt tokfel! Deras båt stack upp ganska mycket så det var långt ner till bryggan, ingen peke hade de och rullen satt precis där man skulle tråckla sig fram. Och en bit från bryggan låg de med. När jag landade på bryggan fastnade jag med foten i en tamp som hängde och kände att nu, nu far jag i. Försökte hålla mig kvar i båten med ena handen, vilket inte hjälpte ett dugg. Snarare tvärtom - nu har jag sträckt hela axeln och armen. Såg säkert skitkul ut när jag vevade med andra armen för att undvika att åka ner mellan två båtar. Det sa i alla fall plums innan jag ens hann ropa på hjälp. Sedan kände jag bara hur jag sögs ner, fick kämpa för att ta mig upp till ytan. Hade ju på mig jeans, tjock tröja, skor - allt! och jädrar vad tungt det blir. Jag brukar aldrig titta under vatten, men av någon anledning gjorde jag det och såg absolut inget. Innan jag förstod vad som var uppåt började paniken komma. Något drog ner mig - insåg sedan att det var mina kläder... NOTE TILL MIG SJÄLV - Barnen ska träna klädsim!

i alla fall, fick simma bort till andra änden av bryggan för att kunna ta mig upp och väl uppe på bryggan släppte adrenalinet och chocken kom. Kände hur jag svalt halva Vänern, hade ont i huvudet och en arm som gjorde skitont. Kenneth fick hjälpa mig av med kläderna och när jag skulle ta mig upp på deras båt igen var det bara att inse - fanns inte en chans att jag skulle lyckas med det. Så - jag fick hoppa i igen och simma runt till vår båt och ta mig upp på badstegen. 

Kvällen fick ett snopet slut, i stället för att umgås satt jag insvept i en filt inne i vår båt och huttrade. 

Självklart hade jag haft telefonen i min ficka så nu ligger den på tork. Vi kan vi, jag och Flisan. Två dränkta iPhones på mindre än en vecka. Håller tummarna att den ska starta igen...

Varför har inte alla en peke på sina båtar?

En sista kanske

Så bestämde vi oss, tillslut! Det fick bli en helg på båten. Känns som om det är sista för den här säsongen, men man vet aldrig. 

Det blir Långön nästa, klubbhelg med lekar och en massa roligt. 

Fast Kenneth har en del jobb... I morgon bitti ska han ta jollen in till Kristinehamn, hoppa in i bilen och åka till stallet. Se till att Parre har mat och att det är mockat. Och sedan samma resa igen. Inte avundsjuk! Själv ska jag leka, sola och bada. 

Inte alltid bra...

 

 

 

Dök upp i stallet nu ikväll och fick höra att min dottar taggats i bilder på Facebook där det dricks "bodyshots" från killar mm... Shit, tänkte jag! Inte min Flisan! Ville jag ens se bilderna?!?

Till min lättnad var det inte min dotter eller Sandra som drack "body shots". Inte var det de heller som stod på bardisken och dansade så trosorna syntes...

Alltså, detta med sociala medier! Som förälder är det både positivt och negativt, vi ser vad som händer i våra barns liv - men vi får även se sådant som jag i alla fall inte alltid vill se eller veta om. När vi växte upp fanns inte denna kontroll, denna synlighet. Mina föräldrar var glada om de fick ett samtal eller två om jag var borta en vecka, eller ett vykort per vecka när jag var ute och tågluffade. Nu får vi uppdateringar varje dag, de taggas i bilder osv. Det är inte alltid det är bra med sociala medier...

 

Men, tjejerna har kul och de ser inte ut som om de druckit för mycket. Så jag är inte orolig. Kul måste de få ha!

Minns själv mina första utlandsresor... oj så kul vi hade det...

Mikrad iPhone

 

Och här kommer den utlovade bilden....

Ja vad säger man

Sitter i Stockholm och intervjuar kandidater för On Site jobbet! Konferensrummet vi sitter i är så varmt så jag tror jag dör... Hjärnan är lätt överkokt nu och vi har en intervju kvar idag. Och sedan kav vi ge oss ut i det fina vädret, njuta av storstaden.

 

Pratade med Flisan idag, och, ja vad säger man...

När de väl var framme i natt drog de ut på stan, hamnade på något skumparty och givetvis glömde Flisan bort att hon hade sin iPhone på sig... När de kom hem senare var telefon dränkt och vad gör hon då... hon kör den i mikron!!! Fanns ingen ugn och hon visste att jag torkat en gamla telefon i ugnen och tänkte väl att det fungerar nog. Låt säga att det gjorde det inte. Så finns det någon som säljer en iPhone 4S eller 5 så hör av er...

Väntar spänt på bilden hon ska lägga ut...

 

Jobbigt...



Så var det dags, att säga hejdå till två överlyckliga och nervösa tjejer som ska ut på sin alldeles egna första resa. Tänk vilken lycka, vilken känsla! Minns så väl första resan jag gjorde själv, hur kul jag hade det, vänner man lärde känna som fortfarande finns kvar i mitt liv.
Jag klarade mig i alla fall ifrån att fälla en tår (eller flera) när det var dags att krama dem och säga hejdå. Stolt över mig själv faktiskt! Kändes som om det var igår jag vinkade av Flisan när hon skulle börja skolan för första gången. Och nu stod hon där, så redo att ge sig ut på skojigheter!

Kenneth pratade med Flisan på vägen till Arlanda, sa till henne att "gör inget som jag skulle göra", vilket innebär - gör ingenting! Av mig fick de råden:
Drick inte för mycket
Ta det lugnt med killar
Ta hand om varandra
Och bränn er inte i solen

Undra vem de kommer att lyssna på....

Har precis fått sms om att de sitter på bussen på väg till hotellet. Skönt! Nu kan jag sova gott!
 

Fjärilar i magen

Nu packas det för fullt här hemma. Flisan sin resväska för en vecka i Magaluf och jag min väska för tre dagar i Stockholm. Tror jag smiter med planet till Magaluf istället.... Kanske göra som de där föräldrarna som åkte ner och spionerade på sina barn, som gömde sig i buskar och allt vad det var. Bara för att se hur barnen gör när inte föräldrarna är med. Gud så pinsamt! Kan tänka mig själv hur jag skulle reagera om mina föräldrar hade spionerat på mig på min första charterresa... Uj Uj Uj
Jag litar på Flisan och de kommer att ha det så bra!

Flisan är nervös, stort att resa själv! Hon har precis läst upp sin packlista för mig, så jag kan verifiera att hon har med sig allt. Lite goda råd fick hon på köpet... Blev även av med min lilla kuvert väska, den passade henne perfekt tydligen.

Vad ska jag göra i Stockholm då? Jo, det är dags att intervjua kandidater för vår lediga tjänst som On Site Technician på vårt Stockholmskontor. Ska bli spännande! Till min hjälp har jag två av mina kollegor, Fredrik och Warren.

Om ett par timmar är det avfärd mot Stockholm, kommer bli ett tårfyllt avsked.... 

Att släppa taget

 

Att släppa taget! Att inte finnas där! Att bry sig om utan att lägga sig i genom att lyssna, vara tillgänglig, vänta in, vara beredd. Ha tillit till att de ber om hjälp om de behöver det.

Att släppa taget är så svårt - att släppa taget om ett barn, ett barn som ska ut i världen och leva sitt eget liv - är nog bland det svåraste jag stått inför, av allt jag släppt taget om. Det känns som en evighetsprocess, som började smyga sig på redan när Flisan blev tonåring och jag hade gjort mitt "mammagöralltfördigochälskardigöveralltpåjordentillmånenochtillbaka-arbete".

 

Varför alla dessa tankar om att släppa taget? Jo, Flisan ska ge sig ut på sin första resa med en tjejkompis, till Magaluf. (Magaluf av alla ställen! Party 24/7. Ni förstår!!!) Sitter här och funderar på om jag sagt allt som måste sägas, gett henne alla goda råd man kan, utan att hämma henne.

Och även om jag litar på henne och vet att hon kommer fixa det, så finns ändå oron att hon ska dricka för mycket alkohol, få i sig droger eller råka ut för ett överfall.... Men det är väl det som alla föräldrar är oroliga över antar jag.

 

Ja ja, det är ju inte precis som om hon ska flytta! Hon ska utomlands en vecka, och sedan kommer hon hem igen.

 

Fy, vad tomt det kommer vara här hemma!

Helt plötsligt...

Oj vad tiden går fort! Och inte ett enda inlägg har jag hunnit med... Det är en vecka sedan jag skrev nu och det har verkligen varit full fart här. Jobbet började i måndags - det var så roligt att komma igång igen. Träffa alla underbara människor igen! Fika! Har knappt druckit en kopp kaffe under hela sommaren.
I onsdags var det dags att ta in Parre igen efter ca åtta veckors grönbete. Och helt otroligt så gick det alldeles utmärkt. Han stack inte ifrån oss som vi hade trott. Kan bero på att vi mutade honom med stora fina äpplen... Felicia har kommit igång och rida och det har fungerat bra. Hon har vuxet i sitt sätt att hantera Parre och är betydligt mer bestämd mot honom nu.
Det har även varit vår stallvecka, så i helgen har vi haft hand om morgonfodring, utsläpp, insläpp och middagsfodring. Mysigt att vara i stallet igen! Låter konstigt men jag trvis med att gå och sopa och mocka. Det är så avkopplande!
I fredags var vi ute med Parre och Birk och jobbade med deras rädsla för saker som prasslar i buskarna. Tänk vad man kan åstadkomma med ett ridspö och en vit plastpåse. Tyvärr så var det bara Birk som lärde sig något, Parre var lika skvatten som innan. Ja ja, antar att det bara är att fortsätta. Ibland tror jag tjejerna blev mer rädda än hästarna dock!

Bjuder på en filmsnutt från vår skräckrunda...