Fy vilken dag gårdagen var! Passade på att vila lite under lunchen och när jag ligger där och nästan har slumrat in då kommer plötsligt Flisan inrusande och kastar sig på mig, tårarna sprutandes! Anton ville göra slut... Efter en stunds tröstande kom det ett nytt SMS (hatar verkligen dagens sätt ungdomar kommunicerar på...) från honom där han sa att de kan försöka igen... men sedan ett annat där han vill att de tar en paus på åtta veckor...
Stackars stackars Flisan, hon är så ledsen! Dagen innan var allt superbra och sedan inte!
Det gör så ont i mitt hjärta att se henne sitta i sitt rum och packa undan Antons saker, smycken hon fått av honom, foton på honom, presenterna hon köpte i Turkiet...
Önskar jag kunde ta bort all smärta, men man kan ju inte skydda dem från allt. Bara finnas där! Tyvärr så måste de gå igenom sorg och glädje, en del av att växa upp. Men det gör så ont i mig när jag ser henne så ledsen... så uppgiven... hela hennes värld rasade på några minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar