Att släppa taget! Att inte finnas där! Att bry sig om utan att lägga sig i genom att lyssna, vara tillgänglig, vänta in, vara beredd. Ha tillit till att de ber om hjälp om de behöver det.
Att släppa taget är så svårt - att släppa taget om ett barn, ett barn som ska ut i världen och leva sitt eget liv - är nog bland det svåraste jag stått inför, av allt jag släppt taget om. Det känns som en evighetsprocess, som började smyga sig på redan när Flisan blev tonåring och jag hade gjort mitt "mammagöralltfördigochälskardigöveralltpåjordentillmånenochtillbaka-arbete".
Varför alla dessa tankar om att släppa taget? Jo, Flisan ska ge sig ut på sin första resa med en tjejkompis, till Magaluf. (Magaluf av alla ställen! Party 24/7. Ni förstår!!!) Sitter här och funderar på om jag sagt allt som måste sägas, gett henne alla goda råd man kan, utan att hämma henne.
Och även om jag litar på henne och vet att hon kommer fixa det, så finns ändå oron att hon ska dricka för mycket alkohol, få i sig droger eller råka ut för ett överfall.... Men det är väl det som alla föräldrar är oroliga över antar jag.
Ja ja, det är ju inte precis som om hon ska flytta! Hon ska utomlands en vecka, och sedan kommer hon hem igen.
Fy, vad tomt det kommer vara här hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar