Älskade pappa

Fars Dag

För bara ett par månader sedan hade jag aldrig trott att vi  skulle fira fars dag på en restaurang, äta god middag. Jag visste inte ens om vi skulle få fira min pappa en gång till. Men igår gjorde vi det. Vi firade fars dag på Gastro tillsammans med deras god vänner från Norge, Rolf och Anne. Att se pappa så pigg och glad - det värmer mitt hjärta! Han var verkligen sig själv igen, skojfrisk och busig. Det är en sådan enorm glädje att få ha honom hos mig igen. Smärtan jag upplevde för inte så länge sedan är borta. Min älskade pappa har verkligen visat att han är en kämpe, stark som en oxe. 

Jag Älskar Dig Pappa!

Varje steg räknas...

Stegräknartävling på jobbet! Så roligt! 

3 november startade vi med en stegräknartävlning på jobbet. Vi håller på i en månad, är indelade i lag och tävlar både lagvis och enskilt. Och gissa om tävlingsmänniskan i mig har kommit fram. Gör allt för att få så mycket steg som möjligt. Bara en sådan sak som att jag normalt samlar på mig allt som ska upp eller ner så jag ska slippa gå fler gånger - nu tar jag en sak, går upp med den, går ner och tar nästa osv... I morse gick jag till affären istället för att ta bilen... Ryggsäck på!

Och vet ni vad som sporrar mer - att se hur mycket de andra går. Vi har ett excelark vi fyller i och jag vill ju inte vara sämst...

Bara killar...

Klockan åtta var jag bland de första på Ica Maxi och slogs av att det i stort sett bara var män i affären. Kan det bero på att deras sambos/äkta hälft skickat ut dem för att handla till frukost medan de själva ligger kvar i sängen och sover? Vem vet! Själv får min man ligga kvar i sängen medan jag tar en rask promenad till affären, med ryggan på för att lasta maten i. Här är det inte jag som får sova i alla fall...

Men det var inte det som slog mig, utan det som förvånade mig var att flera av dem gick runt i pyjamasbyxor?!? Kängor, pyjamasbyxor, jacka! Vet inte om de räknat med att vara själva på affären eller om de startar en ny trend. En trend jag inte kommer haka på.

Så stolt över henne

Det här är precis vad Flisan behövde - efter allt tråkigt som hänt! 

Hon har slitit hårt i ett par år, visat vem hon är och vad hon kan och Mc Donald´s har nu visat Flisan att de tror på henne. Hon är en av de som blivit utvalda att få gå deras ledarskapsutbildning. 

Finns inte ord för hur stolt jag är över henne! 

Behöver jag säga att hon sken som en sol när hon fick veta det! 

Det här är så jäkla roligt för henne, Mc Donald´s Business School är kända för sina enormt bra ledarskapsutbildningar där målet är att bli restaurangchef. De som gått denna utbildning har en helt annan möjlighet på arbetsmarknaden. 

I  fredags började utbildningen och hon kommer vara klar senast maj nästa år. 

STORT JÄTTEGRATTIS ÄLSKADE FELICIA! <3

Vågar man hoppas...

Vågar jag äntligen tro att nu, nu vänder allt. Nu blir alllt bra igen! Det börjar kännas så i alla fall...

Pappa är hemma sedan en vecka och han är piggare än han varit på länge, även innan han blev inlagd på sjukhus. Kan inte beskriva hur skönt det är att han är hemma igen! I onsdags var jag med mamma och pappa så de kunde kolla på en bil (eftersom båda skrotades efter översvämningen på Skutberget). Det slutade med att de köpte en begagnad V70 - riktigt fin och topputrustad!

Precis vad jag behövde

Lämnade jobbet strax efter lunch, frusen och ont i huvudet. Trodde att en varm sopplunch på bästa Livin kunde bota det men tji fick jag. Väl hemma kröp jag ner i myskläder, in under en varm fleecefilt och placerade datorn i knät. Tänk vilken tur jag har som kan jobba hemifrån! Lyx!

 

Bäst som jag satt och skrev på lite mötesanteckningar kommer bästa Flisan med en underbart god Cup Cake. Precis vad jag behövde - lite energi, choklad...

Det var nog den godaste Cup Cake jag ätit! Härligt god choklad, underbar frosting gjord på hallon och det bästa av allt - mitt i Cup Cake´n härlig hemmagjord hallonsylt. Hon kan allt min tjej!

Tre troll

Så skönt att ha alla tre hemma, i soffan under filtar och bara myser. Mina troll! Egentligen skulle Fabian haft fotbollscup idag, men vaknar man upp halsmandlar stora som golfbollar så får man trots tjat stanna hemma. Får hoppas de andra klarar sig utan honom och att de kommer till slutspel idag. 

Frågade barnen vad de ville göra idag och baka bullar var det enda de kunde komma på, så bullbak blir det. Två olika sorter. Bara Kenneth kommer tillbaka från affären så sätter vi igång. 

Balsam för själen

Så här såg gym ut från början...

Vilken härlig tid det var på Loka Brunn!

Underbara bad, synd bara att det inte fanns mer tid att njuta av det. Omgivningarna är så otroligt fantastiska och rogivande. Maten otroligt god! Att vara här, i lugnet, är som balsam för själen. 

Under middagen delades det ut tre priser till innovativa ideér, vårt lag fick pris för bästa användarupplevelsen. Otroligt roligt! 

Dansade fram till halv tre på natten, seddan satt vi kvar ute och pratade några från vårt kontor i Örebro - till klockan var nästan fyra... Kunde nästan tro att det var en tidig sommarkväll så varmt var det ute. 

Ni som inte varit på Loka Brunn, åk dit! Jag kommer definitivt att åka tillbaka. 

Mr Spendrups himself

Innan spa och middag var det dags för ölprovning. Jens Spendrup himself höll i det. Mycket trevligt och en rolig kille var han. Fyra olika sorter skulle vi prova och en liten story fick vi till alla. Stolt över mig själv så kunde jag pricka in lukt och smak på en av ölsorterna (luktade bananskum och smakade nejlika...) och fick beröm av Jens. 

Det var riktigt kul att känna skillnaden mellan två sorter och hur snabbt den man först tyckt var god blev besk och inte alls lika god. Min favorit - Pale Ale från Visby.

Så vackert

Dags för innovation, nya ideér, lära känna varandra, ölprovning, spa och bad. 

Japp - dags för Kick Off för CGI på Loka Brunn. 

Nu stängs de in

Duktiga barn hjälpte mormor och morfar att bygga staket runt deras uteplats så att de kan släppa lös sina hundar. 

Så var det över

Andra gången på ett par veckor som vi har huset fullt av djur... Mina föräldrars hundar bodde här en vecka först och i onsdags flyttade både de hem till oss igen. Och även Flisans katt. Snacka om att det är som ett zoo här hemma. 

Riktigt kul är det att se att Doris och Lita (hundarna) kan samsas med Busan (katten). Doris är dock väldigt svartsjuk och gillar inte när vi gosar med katten. Eller om katten leker med sina leksaker... Doris tror att det är hennes leksaker...

Ikväll körde vi hem hundarna till mamma. Kommer inte sakna hundhår, hundar i sängen, hundar i soffan...

Kommer dock sakna våra långa promenader. Alltid lika roligt att få all time high på appen Moves (stegräknare). 

Men det är väl bara att skaka liv i Kenneth vid halv åtta, säga att det är dags att gå ut med hundarna.  Tror inte han märker att de inte är med förens vi nästan är hemma igen...

Nya vinterhemmet

Japp - här kommer vi trivas!

Det räcker nu

Nu känner jag att det räcker med elände och tråkigheter. Det här året har varit ett riktigt skitår, och tyvärr är det inte över än. Om jag berättade allt som hänt så skulle ni aldrig tro mig... När jag precis började känna att nu är allt på väg att ordna upp sig, ja, då händer nästa sak... Orkar inte, kan inte och vill inte prata om det. Vet bara att vi har en tuff tid framför oss innan vi kan luta oss tillbaka och bara vara....
Fick höra av en vän att jag borde skriva en bok, skriva av mig...

Att finnas där för min familj, mina nära och kära, är det enda som betytt något i år, och betyder ännu. Och definitivt kommer att betyda allt framöver.

Men som sagt, det räcker nu! Nu vill jag bara att mina kära ska få må bra!

Nu åker baseball trä´t fram

Att man inte kan få ha sina sker i fred... 

I somras gick någon in i vår trädgård och snodde Flisans cykel. Väldigt fräckt! Ni som varit hemma hos oss vet att man måste verkligen gå längst ner i trädgården för att ens se cyklarna... 

För ca en vecka sedan vaknade jag mitt i natten av att någon ryckte i ytterdörren, när jag kikade ut såg jag att lampan tänts så någon var verkligen på vår dörr. Obehagligt värre och jag kunde inte somna om. 

Och så i morse var det dags igen. Kenneths svindyra Skeppshult snodd. Trodde han cyklat till busstationen men när jag pratade med honom för en stund sedan insåg vi att japp, vi har haft en cykeltjuv här igen!!!

Har låst fast alla cyklar i varandra nu. Gjorde en snabb koll i grisboa och insåg att någon varit där och rotat med...

Eftersom Kenneth är borta så klev Theo in i rollen som familjens beskyddare - hans baseball trä åkte fram och finns nu på övervåningen. 

Det här är riktigt obehagligt!!!

Inte orkat...

Jag är så trött, både mentalt och fysiskt. Dagarna består av jobb, sjukhus och ta hand om familjen, Jag har helt enkelt inte orkat skriva något, inte vetat vad jag ska skriva. Kommer hem och huvudet är alldeles tomt... Vill bara kräkas ur mig men vad blir bättre av det... Det har hänt så mycket det här året så hälften vore nog. Det finns så många klyschiga ordspråk om att i storm prövas den starke osv - men det stämmer. Det är först när man utsätts för en massa som man inser hur stark man faktiskt är. Även om jag mest av allt bara skulle vilja krypa ner under täcket och snabbspola framåt...

Pappa är kvar på sjukhuset. Han är inne på fjärde veckan nu och det är verkligen en berg och dal bana, Kroppen fylls med vätska, lungödem, lunginflammation, hjärtflimmer... Det är verkligen en tuff tid för pappa... Det gör så ont i mig att se honom... Igår blev han flyttad till IVA igen, där de försöker driva ut all vätska... Ett måste för att han ska han en chans att bli bra... Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det är för honom. Det enda jag vet är att han måste bli bra...

Ovanpå  allt detta så blev det översvämning på den camping där mina föräldrar stått som säsongare... Båda bilarna, husvagn, förtält - allt är förstört av avloppsvatten. Stackars mamma fick vada ut i midjehögt vatten... Så ett tag där rensade vi och tömde på campingen, samtidigt som vi skulle vara på sjukhuset... Blev långa dagar...

Det är en tuff tid för mina föräldrar och jag är glad att jag finns så nära och kan hjälpa dem. De har alltid funnits där för mig och att kunna finns där för dem är så viktigt. Stackars mamma sitter på sjukhuset hela dagarna, varvat med att gå ut med hundarna och ta hand om allt med försäkringsbolaget. En kollega sa till mig idag att jag är stark, och jag vet vart jag fått det ifrån. Mina föräldrar - de är de starkaste personer jag vet. Men även en stark person måste få vara svag ibland och bli ompysslad - försöker göra det jag kan för att mamma ska  få vila, för att pappa ska få lite positiv energi...

Men som sagt, just nu skulle jag vilja snabbspola framåt...

En kamp

Så var man på plats vid poolen igen. 06.15 och nästan alla stolar är tagna. När jag närmade mig poolen gjorde jag ett snabbt överslag, 10 lediga stolar bredvid varandra. Perfekt! När jag kommer fram till första stolen ser jag hur det kommer flera som stan springer för att få platserna. Men snabb som jag är fick jag alla tio och några sura britter bakom oss. 

Det här solstolsracet  som sker varje morgon är helt otroligt. Har aldrig varit med om liknande. Eller jo, nästan. I Turkiet sist vi var där. 

Men vet ni - när jag kikakde ut från balkongen strax före 06.00 så låg det redan handdukar på en massa stolar - undra när de var nere...

Tomt utan henne

Flisan bestämde sig för att stanna kvar hos Tobias inne i Ayia Napa, vara med dem på stranden. Bikini lånade hon av hans syster. Hon har säkert haft skitkul, men vi har saknat henne. Massor! 

Sitter här nyduschad och ska göra mig klar för middagen. Tufft det är...

Walk of shame

Varmare än igår. Klockan 09.30 var det bara 34 grader i skuggan. Jag njuter för fullt! Idag är det solglasögon på som gäller. Hade kisat så hela dagen igår, hade vita kråkfötter runt ögonen när vi kom in på kvällen. Inte så vackert! 

Fick ett nytt samtal mitt i natten - den här gången från Flisan som tur var. Hon var hur glad som helst, verkar ha varit en lyckad kväll i Ayia Napa. I alla fall så ville hon bara tala om att hon sover kvar hos Tobias och tar taxi hem idag. Så idag blir det en "walk of shame" vid poolen. Kallas så när man kommer hem dagen efter i festkläder...

Fortfarande inte stabilt med pappa, hag har nu fått feber och urinvägsinfektion ovanpå allt annat. Stackars pappa! Att det inte ger sig...  Tycker även synd om mamma som har hundar och en katt att ta hand om ovanpå allt annat. 

Orolig mamma

Dag två på Cypern är snart slut. Vi har det varmt, 35 grader i skuggan.... Men otroligt skönt. Tyvärr svalkar inte poolen eller havet, men vad gör det. 

Måste erkänna att jag är lite orolig ikväll. Flisan lämnade vi av nere på stan för en stund sedan. Hon skulle ut med Tobias, en kompis från Karlskoga, som hon brukar gå ut med ibland. Känns sådär med tanke på vart vi är... Sa till henne att hon inte får gå hem själv, utan att ddt är taxi som gäller om inte han går med henne. Ja ja, släpp taget Elisabeth. Hon är stor... 

Får frågor om hur det är med pappa och det är fortfarande skakigt men hyfsat okej. Han ligger kvar i Karlstad och blir nog det ett par dagar till.  Det jobbiga är att en stunden är det bra och nästa så är det kritiskt igen....

Tänk, nu sitter vi här

Tänk att vi kom iväg i alla fall. Det hade jag faktiskt inte trott med tanke på allt som hänt. 

Sitter på flygplatsen och väntar på att få gå på planet. Hade nästan trott att svärföräldrarna skulle stå här, packade och klara föf att följa med. Men det gjorde de inte...

Familjen Ekberg/Larsson med Feliciar redo de med, fast i Köpenhamn. Landat med 10 minuters mellanrum på Cypern. Ska bli så kul att ses igen! 

Ni kanske undrar varför Flisan är med dem och inte med oss... Beror på att hon ska dela rum med Mange och Andreas. 

Tänk vad bra det vore om man kunde välja olika flygplatser i samma bokning... Men Flisan börjar bli van med att ta tåget ner och flyga från Köpenhamn. 

Att resa eller inte

Vilken helg det här har varit... Känns som världens längsta... Har pendlat mellan total sorg och oro till hopp och glädje. Många tårar har trillat...
Pappa är kvar på sjukhuset och kommer bli det ett tag. Hjärtat är inte så starkt, kroppen och lungorna fylls med vätska och han är matt. Efter en natt som inte var stabil är läget under kontroll igen och vi har beslutat oss för att åka till Cypern. Det är inte ett lätt beslut men pappa vill att vi åker som planerat och efter att ha varit hos honom under kvällen kände jag att det är nog okej. Även om han är svag börjar han bli sig lik.

Fabian har spelat cup hela helgen och det gick inte så bra, killarna vann bara en match - men de var lika glada för det. De vann ju den sista.

Har äntligen packat klart väskorna, och sitter nu och njuter av en bit choklad och försöker varva ner.

Nu kan allt bara bli bättre!

Den starkaste jag vet

Min pappa är den starkaste jag vet. Han har alltid varit fysiskt stark, men i flera år nu har han visat en mental styrka som överträffar allt annat jag sett. Så sjuk som han varit i samband med hjärtoperationen och efter det, drabbad av hjärtsvikt och lungödem. 

Inatt var det nära att han gick bort, att han togs ifrån oss. Men som den kämpe han är ger han sig inte... Och som vanligt tröstar han, skojar... Fast han är så dålig. 

När vi lämnade IVA idag var läget stabilt, men det blev kritiskt igen på eftermiddagen efter att han kommit till hjärtintensiven. Med medicinering fick man kontroll på situationen och för tillfället är det stabilt. Nu hoppas jag på en lugn natt och bättre besked imorgon. 

Att han får sova, vila, samla krafter. 

Älskade pappa, du är den starkaste jag vet. 

Stabilt

Så var jag hemma igen. Pappa är bättre och kommer flyttas till hjärtintensiven under eftermiddagen. 

Nu ska jag försöka samla mig och åka på fotbollscup...

Tack alla för er omtanke! Det värmer! 

Väntar på besked

Sitter i ett anhörigrum och väntar på ronden. Vi får ju bara vara två stycken inne hos pappa samtidigt...

Flisan har lyckats somna, men själv sitter jag här och är orolig. 

Pappa ser dock piggare ut och fortsätter det så här får han komma till en avdelning. 

Du måste komma hit nu!!!

När man vaknar mitt i natten av att telefonen ringer, då vet man på en gång att något hänt. Speciellt när brorsan med gråt i rösten säger att du måste komma hit nu...

Sitter på IVA i Karlstad sedan flera timmar tillbaka, håller pappa i handen och ber om att han ska bli bättre. Han är envis som attan, min älskade pappa, så det blir nog bra. 

Inte många själar

Idag är det Länstrafiken som kör mig in till Örebro. Inte många som har samma idé som jag... Eller kan det vara så att det är många som fortfarande har semester? 

Idag blir det halvdag på jobbet, får ta igen eftermiddagen ikväll. Ska hinna shoppa med kidsen och min mamma inne på Marieberg och hinna hem till Fabians fotbollsmatch. Gäller att ha ett högt tempo...

Snart...

Snart... Gud sä jag längtar till Cypern. Speciellt dagar som dessa, när regnet vräker ner och det känns som höst ute. 

Flisans tågresa till Eslöv är bokad och klar, precis som förra året kommer hon flyga ut med Lisa och hennes familj. I år är det inte för att överraska Kenneth, utan för att våra stora kids - Flisan, Andreas och Mange ska dela rum. Men, vi flyger ut samtidigt från Arlanda så om vi har tur ses vi redan på flygplatsen på Cypern. 

Ska bli så kul att få tillbringa en hel vecka med familjen Ekberg/Larsson i värmen. 

Aldrig mer lycklig...

Sitter här på kvällen och funderar, tänker, minns tillbaka. Minns hur det var att vara ung och olycklig, arg och besviken. Hur det kändes när ett förhållande tog slut… Känslan av att mina föräldrar inte förstod något, att deras kommentarer om att du kommer över det, det finns fler, du är så ung osv fick mig att tro att de absolut inte fattar något.

Jag kommer aldrig bli lycklig igen. Herregud, jag minns tanken så tydligt. Jag minns att det kändes som om man fått hjärtat utslitet ur bröstkorgen. Vilken enorm tanke - jag kommer aldrig bli lycklig igen. Det är ju en helt vansinnig tanke men jag trodde på den till hundra procent.

Idag minns jag allt det där med ett vuxet filter över mina ögon. Jag minns hur man tänkte, kände...jag kan le åt det och tänka jösses vad melodramatiskt allting var. Jag minns mina ungdomsförälskelser med värme, till och med de smärtsamma. Hade jag kunnat resa i tiden och berättat för den där unga romantikern med krossat hjärta att allt kommer ordna sig och att hennes problem är futtiga jämfört med vad som kommer i framtiden så hade hon säkert bara fnyst och bett mig dra något gammalt över sig. Smärtan som var så verklig då känns så futtig idag. Idag när man varit med om så mycket, rest ensam i främmande länder, sett verklig smärta, känt sorg efter släktingars bortfall och man har hittat äkta kärlek som totalt förändrat ens liv i form av min man. Saker man upplevde då känns så overkliga nu, minns så tydligt hur stort allting kändes, att jag verkligen trodde på riktigt att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Men det  blev jag...