Sitter här på kvällen och funderar,
tänker, minns tillbaka. Minns hur det var att vara ung och olycklig, arg och
besviken. Hur det kändes när ett förhållande tog slut… Känslan av att mina
föräldrar inte förstod något, att deras kommentarer om att du kommer över det, det
finns fler, du är så ung osv fick mig att tro att de absolut inte fattar något.
Jag kommer aldrig bli lycklig igen.
Herregud, jag minns tanken så tydligt. Jag minns att det kändes som om man fått
hjärtat utslitet ur bröstkorgen. Vilken enorm tanke - jag kommer aldrig bli lycklig
igen. Det är ju en helt vansinnig tanke men jag trodde på den till hundra
procent.
Idag minns jag allt det där med ett
vuxet filter över mina ögon. Jag minns hur man tänkte, kände...jag kan
le åt det och tänka jösses vad melodramatiskt allting var. Jag minns mina
ungdomsförälskelser med värme, till och med de smärtsamma. Hade jag kunnat resa
i tiden och berättat för den där unga romantikern med krossat hjärta att allt
kommer ordna sig och att hennes problem är futtiga jämfört med vad som kommer i
framtiden så hade hon säkert bara fnyst och bett mig dra något gammalt över
sig. Smärtan som var så verklig då känns så futtig idag. Idag när man varit med
om så mycket, rest ensam i främmande länder, sett verklig smärta, känt sorg
efter släktingars bortfall och man har hittat äkta kärlek som totalt förändrat
ens liv i form av min man. Saker man upplevde då känns så overkliga nu, minns
så tydligt hur stort allting kändes, att jag verkligen trodde på riktigt
att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Men det blev jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar